En samtida föreställning om avstånd, kontroll och mänsklig kontakt. I den dova tystnaden av ett tomrum där inga röster hörs, växer en obehaglig känsla av uppgivenhet. Ljus och skugga kämpar om utrymmet, men inget får fotfäste. Människor glider förbi varandra som spöken, förlorade i sina egna tankar. De ser inte varandra, känner inte av den andra. De bär på sina masker av normalitet, men bakom dem döljer sig en djup ångest, en rädsla för att bli kvarlämnad. Vi står i en stad som skapar avstånd i stället för gemenskap, där varje steg ekar mot kalla väggar. Denna plats är inte bara en kuliss, den är en karaktär i sig. Den drar oss ner i en spiral av likgiltighet, där vi tvingas navigera genom e
Se på Stora Teaterns webbplats →